– Inställningen har förändrats. Tidigare var det vanligt att man avvaktade och byggde kunskap. Nu är utgångspunkten att en åtgärd i dag nästan alltid är bättre än en ”perfekt” åtgärd om tio år”, säger Fredrik Nyqvist, specialist inom förorenade områden på WSP – och understryker samtidigt att detta ställer högre krav på beslutsfattandet hos ansvariga aktörer.
Bakgrunden är att många brandövningsplatser runt om i Sverige under decennier använt brandskum som innehållit PFAS. Ämnena är extremt svårnedbrytbara och transporteras effektivt via mark – och i synnerhet via grundvattnet. I flera uppmärksammade fall har föroreningarna nått dricksvattentäkter, med stora konsekvenser för både miljö och människors hälsa.
– Brandövningsplatser finns i de flesta kommuner. Ofta har man övat på flera olika platser över tid, ibland utan full dokumentation. Det gör att kartläggningen fortfarande inte är komplett, säger Fredrik Nyqvist.
Frågan berör därmed inte bara kommunala räddningstjänster, utan även industrier, flygplatser och andra verksamheter där brandskum använts.
Samtidigt ser Fredrik Nyqvist hur PFAS‑föroreningar vid brandövningsplatser ofta uppvisar en särskilt komplex problematik. Halterna kan vara mycket höga, samtidigt som platserna ofta är utformade i genomsläppliga material – vilket underlättar infiltration och spridning. Att olika typer av skum använts över tid innebär dessutom att föroreningen består av flera PFAS‑varianter, vilket försvårar både källidentifiering och val av åtgärdsstrategi.
Naturvårdsverket genomför nationell tillsyn
Nu vill Naturvårdsverket se ett tydligt tempo i arbetet. Från juni 2026 till 2027 genomförs en nationell tillsynskampanj med fokus på att säkerställa att åtgärder faktiskt genomförs på platser där PFAS riskerar att påverka vattentäkter och andra känsliga miljöer.
– Det här är inget isolerat problem. I princip alla kommuner kan ha ett ansvar att både utreda och åtgärda. Skillnaden nu är att myndigheterna förväntar sig att man också tar steget vidare – från analys till genomförande, säger Fredrik Nyqvist.
Många metoder – men inte alltid långsiktiga lösningar
PFAS hör till de mest svårhanterliga miljöföroreningarna. De bryts inte ned naturligt, kan spridas över stora avstånd och uppvisar olika beteenden beroende på geologi och hydrogeologiska förhållanden. Enligt Jonas Bermin, hydrogeolog och PFAS-specialist på WSP, är det just dessa egenskaper som gör att sanering sällan är en rak process.
Traditionellt har PFAS i vatten ofta hanterats med kolfilter eller jonbytare. Metoderna kan vara effektiva för att reducera halterna i vattenfasen, men innebär samtidigt att föroreningen koncentreras till ett nytt medium.
– Man fångar upp PFAS i ett filter som sedan måste destrueras eller deponeras. Destruktion är energikrävande och dyr, och deponi innebär alltid en risk att skapa nya föroreningsproblem, säger Jonas Bermin.
Han pekar samtidigt på att en stor del av den totala föroreningsmassan ofta finns kvar i marken.
– Så länge källan finns kvar i jorden fortsätter PFAS att lakas ut till grundvattnet. Det innebär att man i många fall hanterar symptomen snarare än orsaken, konstaterar han.
Ny teknik kan förändra förutsättningarna
Samtidigt pågår en snabb teknikutveckling inom området. En metod som väckt internationellt intresse är PFASER, utvecklad inom WSP i Kanada. Till skillnad från traditionella metoder handlar det om att bryta ner själva PFAS‑molekylerna i reningssteget.
Tekniken bygger på elektrokemisk oxidation med bor‑dopade diamantelektroder, där de mycket starka kol‑fluorbindningarna bryts.
– Den stora skillnaden är att man inte bara “gömmer” PFAS genom att förändra molekylen, utan faktiskt bryter ner den. Det är möjligt eftersom tekniken angriper just den kemiska bindning som annars gör PFAS så svårnedbrytbara, säger Jonas Bermin.
Metoden används redan i vissa internationella tillämpningar, men han betonar att det fortfarande rör sig om en relativt ny teknik.
– Val av åtgärd måste alltid utgå från platsens geologi, spridningsbild och risker. Det finns ingen universallösning – varje objekt kräver sin egen strategi, säger han.
Ökade krav – och större ansvar
Den skärpta tillsynen innebär, enligt Fredrik Nyqvist, att kraven på verksamhetsutövare och fastighetsägare förändras i grunden. Det räcker inte längre att förstå föroreningen – besluten måste också vara tillräckligt väl underbyggda för att hålla i nästa steg.
Han ser samtidigt hur konsekvenserna av att vänta kan bli betydande.
– Om föroreningen fortsätter att spridas kan ansvaret växa, både juridiskt och ekonomiskt. I förlängningen påverkar det allt från markvärde och möjligheten till bygglov till förutsättningarna att sälja eller utveckla en fastighet.
I sitt arbete ser han därför ett tydligt mönster: behovet av kvalificerad rådgivning ökar.
– Det handlar mycket om att hjälpa beställare att navigera bland metoder, förstå risker och välja lösningar som håller över tid. Det är stora investeringar och långsiktiga beslut, säger han.
Särskilt betonar han vikten av att säkerställa kvaliteten i beslutsunderlaget.
– Det här är åtgärder som kan kosta tiotals eller hundratals miljoner kronor. Då är det rimligt att ställa höga krav på kvalitet och långsiktighet. Att ta in en oberoende granskning eller en second opinion kan vara avgörande.
– I många fall kan det innebära besparingar på många miljoner kronor – bara genom att säkerställa att man väljer rätt åtgärd från början, avslutar Fredrik Nyqvist.
