Därför pekar kompassen mot Norden
Att Norden, främst Finland, men även Sverige och Norge, har hamnat i blickfånget för uppförande av datacenter, har med strukturella styrkor att göra.
Det handlar om energi, klimat, tillförlitlig styrning, kvalificerad arbetskraft och grundläggande infrastrukturfaktorer. I praktiken är det faktorer som återkommer gång på gång i investerares kalkyler – och de sammanfaller alla i de nordiska länderna, säger Matthew Beck:
- El med låg klimatpåverkan – i stor skala. Norge och Island ligger nära 100 procent förnybar el, medan Sverige och Finland har en stark mix av vattenkraft, kärnkraft och snabbt växande vindkraft.
- Kallt klimat och effektiv kylning.
– Det nordiska klimatet gör att man kan frikyla stora delar av året, vilket minskar både energibehov och vattenförbrukning.
- Stabila institutioner och förutsägbarhet. Politisk stabilitet, hög institutionell tillit, transparenta tillståndsprocesser och en stark rättsstat minskar den långsiktiga risken och gör investeringar lättare att planera.
- Stark anslutning mot omvärlden. Det finns, enligt Beck, ”en enorm investeringsvilja i att lägga nät av undervattenskablar till Europa, Storbritannien och Nordamerika” – och planer vidare mot Asien.
- Kompetens och ekosystem. En kvalificerad arbetskraft och ingenjörskapacitet som inte bara bygger datacenter, utan också kan hantera nätintegration, automation och driftsäkerhet.
En social licens att verka
En sjätte faktor – ofta underskattad – är vad Matthew Beck kallar ”en social licens att verka”. I praktiken innebär det att datacenter i Norden förankras i samhällsvärde, energisystem och offentliga policyprioriteringar. I städer som Stockholm, Helsingfors och Oslo är användningen av överskottsvärme från datacenter i fjärrvärmesystem på väg att bli norm.
– När datacenter blir en viktig del av ett kommersiellt ekosystem och/eller energiinfrastrukturen ökar förståelsen för deras direkta samhällsnytta, säger Matthew Beck.
När etableringar skaver lokalt
Men även i Norden finns en friktion i frågan, när lokala samhällen kan uppleva att anläggningarna tar mer än de ger. Det kan handla om stor elförbrukning, oro för nätkapacitet, vattenförbrukning, markanvändning, buller och transporter – men också om att datacenter, till skillnad från industriprojekt, uppfattas skapa färre arbetstillfällen.
Enligt Matthew Beck märks konflikten tydligast när datacenter konkurrerar om samma begränsade resurser som andra kritiska omställningar. Flera stora investeringar slåss i dag om energinätets kapacitet: batterifabriker, vätgasproduktion, industrins elektrifiering och datacenter.– I den ekvationen blir effekt, tillståndsprocesser och samhällsvärde minst lika avgörande som den digitala tekniken i sig.
Norden som Europas digitala ryggrad
Han menar ändå att Norden inom bara några år kommer att fungera som Europas ”digitala ryggrad” och bära upp kritisk infrastruktur i en sådan omfattning att Europa inte fungerar utan den.
– Det kan ske på bara två till fem år, alltså redan före 2030. Norden fungerar redan i dag som en kärna för vissa lager i Europas digitala ryggrad, säger han och pekar på AI-/hyperskaleexpansion och klimatsnål databehandling som två exempel.
Vad som krävs framåt
För att prognosen ska slå in är Matthew Beck tydlig med att tre spår måste hållas ihop: investeringar i elnät och anslutningar, fortsatt utbyggnad och skydd av undervattenskablar samt en politik som kan förena etableringen av nya datacenter med samhällsvärde.
– Förutsättningen är att datacenter behandlas som den kritiska infrastruktur de är, med tydliga krav på robusthet, men också att det förklaras varför kapaciteten behövs och att nyttan kommer både lokalt och regionalt, säger Matthew Beck.