Ett nationalekonomiskt perspektiv på ekologisk kompensation

När brödkanterna legat för länge brukade mormor alltid säga: Släng dem åt fåglarna. Vad mormor menade var inte bara att vi skulle sluta slösa bra mat utan hennes ordval reflekterade även en djupare mening kring en resurs som inte längre har något värde för oss. Den är värdelös. 

Som nationalekonom ser jag priser som ett sätt att signalera värde. De hjälper oss även att välja hur vi ska använda samhällets begränsade resurser på bästa sätt. Borde vi spendera mer på att skydda vildmark eller att tillhandahålla rekreationsmöjligheter? Borde vi behålla mark för matproduktion eller förbättra livsmiljöerna för djur och växter? Hur mycket borde vi investera i att reducera växthusgaser i dag gentemot i morgon? Det finns inga enkla val och det är heller inte självklart ur vilket perspektiv man borde se på frågor som dessa.

Nationalekonomi, även kallad den dystra forskningen, har ett par förslag. Exempelvis har nationalekonomer länge argumenterat för att beskatta negativa externaliteter. Under principen om att förorenaren betalar (eng: Polluter Pay Principle, PPP) är det vedertaget att de som förorenar också ska stå för den samhällsekonomiska kostnaden som föroreningen orsakar. Detta har lett till att koldioxidbeskattning har blivit vanligare, och forskning visar att värdering av utsläppen skapar effektiva incitament till att också reducera utsläpp. Även ekologisk kompensation – som syftar till att förbättra eller återskapa miljömässiga nyttigheter som livsmiljöer, arter och andra tjänster som naturen bidrar med – skapar effektiva incitament genom att signalera till förorenare och exploatörer att det tillkommer en kostnad när man skadar naturen. Samtidigt skapar det incitament för entreprenörer att investera i miljömässiga nyttigheter. Det kanske inte är en perfekt lösning men en attraktiv åtgärd för att få förorenare och exploatörer att finansiera åtgärder som åtminstone delvis kan kompensera förlusten av miljönyttor. Genom att åskådliggöra några av de antaganden som ligger till grund för ekologisk kompensation kan vi både förbättra förståelsen för vad som motiverar ekologisk kompensation och dess implikationer. 

Naturen har alltid ett pris

I dagsläget har vi misslyckats med att värdera naturen, och resultaten är förödande. Exploatörer måste betala för marken, nödvändiga tillstånd samt allt material, arbetskraft och tjänster som är nödvändiga för att bygga hus eller infrastruktur. De behöver dock inte betala för den skada som åsamkas naturen, det är gratis. Varför? Anledningen är att naturens faktiska värde inte är inräknat i markpriset. Istället får samhället stå för kostnaden i form av en långsamt försämrad biologisk mångfald och tillgång till natur. Två aspekter som i och med dagens snabba urbana utveckling värderas högt. 

En del ekologer och filosofer menar att naturen är ovärderlig och att det är omöjligt eller till och med omoraliskt att sätta en prislapp på biologisk mångfald och andra tjänster som naturen bidrar med.  Men att välja att inte värdera naturen är en värdering i sig. Det är att implicit undervärdera naturens bidrag till människans välbefinnande. Genom att inte sätta ett tydligt pris på naturens nyttor, även ett oexakt sådant, låter vi någon annan tvinga oss att betala deras pris. Om detta pris dessutom inte är satt av en aktör som verkar för det allmänna intresset utan av privata aktörer som primärt är ansvariga inför sina aktieägare blir priset ofta noll. Om vi väljer att inte värdera naturen så måste vi leva med de konsekvenser som då uppstår. 

Om samhället i stället skulle kräva att exploatörer kompenserar för biodiversitet skulle vi direkt värdera naturens nyttor samt skapa lämpliga incitament för att inte bara straffa de som skadar naturen utan också belöna dem som återställer den. Det sistnämnda är grunden för habitatentreprenörer som investerar i återställandet av naturen mot betalning för de kompensationskrediter de skapar. Sådana krediter säljs via väletablerade habitatbanksystem i USA, Tyskland och Australien. I Storbritannien pågår utveckling av sådana system. Potentialen hos dessa banker har stimulerat politiska förslag i ett antal andra länder, inklusive Sverige.

Genom att observera hur beslut fattas runt om i världen i dag är det uppenbart att resurser strömmar till varor och tjänster vars pris speglar dess höga värde för konsumenterna. Allt från den senaste iPhonen till sällsynta mineraler och ekologisk mat (även om marknadsmisslyckanden innebär att priset fortfarande inte speglar det verkliga värdet av de resurser som förbrukas under deras produktion). Men eftersom icke-marknadsförda varor som nationalparker, rekreation och biologisk mångfald saknar ett faktiskt pris för användarna är de ofta undervärderade. Detta innebär att samhället investerar för lite i dessa varor och därmed missar möjligheter till framgång. 

Kompensationskostnaden kan bli lägre än samhällets värdering av den skadade resursen vilket innebär en risk för att allmänheten underkompenseras för förlusten. Men när vår förmåga att mäta och återskapa naturens nyttor förbättras kommer prissignalen också att förbättras, vilket i sin tur leder till ännu bättre incitament för att ta hand om redan förlorade värden.

Vilken seriös nationalekonom som helst kommer berätta att skattningar av miljövärden är förenade med utmaningar, både metodologiskt och praktiskt. Men den kommer också att berätta att det både är oundvikligt och nödvändigt med tanke på den antropocentriska grund som både miljöpolitiken och teorin om ekologisk kompensation vilar. Detta återspeglar hur vi människor ser på vår planet: som ett instrument för att förbättra vår långsiktiga levnadsstandard, vilken kan bevaras genom politik som förbättrar, eller åtminstone förhindrar försämring, i det globala välbefinnandet.

Det är värt att påpeka att denna politik har skapats av människan och enkom för människan. För älgen, fågeln och fisken finns ingen nytta med politiska mål såsom ingen nettoförlust eller av människan skapade koncept såsom hållbarhet även om djuren indirekt kan ses som vinnare. Djurriket skulle fortsätta leva vidare även utan oss människor. Människan har skapat idéer som dessa eftersom vi har kapacitet att tänka långsiktigt och för att vi oroar oss över våra barns framtid. Detta är inte nödvändigtvis en nackdel för andra invånare på den här planeten. Förutom att kompensera för det direkta värde som naturen ger oss kan vi också kräva kompensation eftersom vårt välmående förbättras bara genom att veta att arter och livsmiljöer finns runt omkring oss, även om vi kanske aldrig drar direkt nytta av dem. Andra avvisar detta synsätt och insisterar istället på att naturen ska skyddas för sin egen skull. Detta är ett annat sätt att se kompensation på, ett perspektiv som ekonomer beskriver med begreppet egenvärde, som betonar naturens egen moraliska ställning där värdet av andra arter kan motiveras av deras egen existens oberoende av vilken nytta de kan ge människor.

Först när vi har konstaterat att vi kompenserar människor snarare än djuren själva, kan vi börja ställa intressanta frågor om utformningen av ekologisk kompensation. Det konventionella antagandet i många vägledningsdokument är närhet och lika för lika, det vill säga att kompensationen ska gynna de som drabbas mest och att de ska bli försedda med samma typ av resurs som gått förlorad.

Men eftersom vi pratar om välfärden för komplicerade människor kan vi inte undvika de svåra frågorna. Exempelvis, vems välfärd vi ska beakta när vi utformar ekologisk kompensation? Är det rimligt att istället kräva en ekologisk kompensation, långt borta och annorlunda, som gynnar en grupp i samhället som är underrepresenterade, sårbara eller saknar tillgång till resurser som parker och grönområden? Detta (subjektiva) kriterium skulle kunna utöka nettovälmåendet i samhället men ersätter inte de individer som direkt påverkas av förlusten. Dessa hypotetiska alternativ illustrerar inte bara möjligheterna och riskerna med ekologisk kompensation, utan klargör även de oundvikliga avvägningar som måste hanteras. 

Så, vilken typ av kompensation vill folk ha? Jag var med i ett av Naturvårdsverket finansierade forskningsprojekt där vi undersökte hur invånarna i Skåne (cirka 15 procent av Sveriges befolkning) valde mellan olika alternativ för att kompensera för förluster i grönområden orsakade av urbanisering. Vi utvecklade en statistisk modell för att avgöra vilka attribut som påverkade valen, samt hur invånarna värderade dessa attribut. Resultaten visade att befolkningens preferenser på många sätt motsvarar de vägledningsdokument som tagits fram av experter. Exempelvis var alla de attribut som testades viktiga för att förutspå invånarnas val, men däremot varierade effekterna. Sannolikheten att en respondent valde det alternativ som kompenserar för förlorad grönyta ökade ju större området var. När avståndet mellan det skadade området och kompensationsområdet ökade, så minskade sannolikheten däremot. För beslutsfattare kan det vara ännu mer relevant att veta att människors val beror på en kombination av de attribut som vi testade. Till exempel ansågs ett större kompensationsområde vara viktigare när den ligger längre bort, vilket är i linje med både amerikanska och europeiska riktlinjer som föreslår att längre avstånd till området kan kompenseras med större områden. 

Här finns en interaktiv presentation med de mest relevanta enkätresultaten från Scotts studie.

Att tillämpa den här typen av empiriska data kommer bli avgörande för att öka acceptansen för ekologisk kompensation som ett politiskt beslut. Expertkunskap är oerhört viktigt för att förstå och kommunicera miljöförluster, och inte minst för att säkerställa processens trovärdighet. Men medborgarnas preferenser kommer också spela en viktig roll om kompensation ska få ett brett folkligt stöd. I den bästa av världar skulle priser vara överflödiga. Varor, tjänster och tillgång till natur skulle fördelas lika och rättvist och i precis rätt proportion till behovet. Men även om priset kan vara en ofullkomlig mekanism för att bestämma vem som får vad och hur mycket, så är det det system vi har i dag. Enligt min åsikt är det bättre att få systemet att fungera för människor istället för mot. Du kanske ser på världen ur ett annat perspektiv, men vi kan förmodligen komma överens om att priserna i alla fall inte är till för fåglarna. 

Scott Cole arbetar som senior miljöekonom på WSP Sverige. Läs mer om MuniCops enkätundersökning som Scott Cole har skrivit tillsammans med Linus Hasselström, forskare på KTH i Stockholm.