Marknadsplatser medför också risker, och en marknad för ekosystemkrediter kan snabbt tappa sitt förtroende utan tillsyn. Vad händer om tillgången på ekosystemkrediter inte mättar efterfrågan? Vad händer om marknadsplatsen börjar tulla på sina regler och principer? Hur vägleder vi markägare som vill sälja både koldioxid- och biodiversitetskrediter inom samma projekt? För att hantera dessa frågor behöver vi både frivilliga principer och en tydlig reglering.

Vi kan ta ett par varnande exempel. Bland annat ett klimatkompensationsprojekt som planterat monokulturella skogar som kan liknas vid biologiska öknar med reella skador på den natur som ersatts. Att inte använda sig av trovärdiga verktyg eller missvisande antaganden leder till direkta felaktigheter vid kvantifieringen av det förväntade resultatet av koldioxidbindning. Andra strävar efter rätt resultat, men har saknat mekanismerna för att säkerställa ansvarsskyldighet eller den långsiktiga finansieringen för att säkerställa att projekten faktiskt efterlever det förväntade resultatet.

Dessa, och liknande misslyckanden, spelar roll eftersom de leder till verkliga miljörisker: utan diversifierade och motståndskraftiga ekosystem finns inte de grundläggande förutsättningarna för att minska koldioxidutsläppen. Policyrisker uppstår också om aktörer använder dessa kompensationer som en genväg för att undvika svåra beslut om hur man minskar sina egna utsläpp eller andra påverkningar på naturen.

Bästa praxis för ekosystemmarknader

Under de senaste åren har intressenter sammanstrålat för att enas om standarder för hur en naturreparation bör bedrivas och hur marknadsplatser bäst kan nyttjas, vilket kan hjälpa till att skapa en buffert för samhället mot framtida kostnader förknippade med klimatkrisen.

Några exempel på principer för bästa praxis och varför de behövs:

• Holistiskt i stället för enskilt värde: Nature Markets Principles (publicerad i oktober 2023 av Storbritanniens största naturvälgörenhetsorganisation), föreslår att restaurering bör syfta till att förbättra flera ekosystemtjänster på samma plats, i stället för att fokusera på ett enskilt värde, och argumenterar mot "odlingen av träd för att generera koldioxidkrediter om det leder till en minskning av biodiversitet".
• Flera fördelar genom att stapla (”stacking”) eller bunta (”bundling”) måste vara tillval: Om restaureringsprojekt är utformade för att inkludera fler ekosystemtjänster behöver marknaderna ett sätt att avgöra vem som får betalt för vad. Stapling uppstår när koldioxid- och biodiversitetskrediter som genereras från ett och samma projekt säljs separat och buntning sker när de säljs tillsammans som en kombinerad enhet. Dessa begrepp är avgörande, inte bara för att de tillåter kvantifiering av olika ekosystemfördelar, utan också för att de minskar den totala mängden mark som behövs för naturinvesteringar. Viktigt är att buntning och stapling bör följa kompensationsprincipen fastställd i Nature Markets Principle #3 – att de oberoende måste kunna påvisa att varje enskild ekosystemtjänst inte hade kunnat genomföras utan investeringen.
• Lokalt före regionalt: Företag bör först och främst adressera sin egen påverkan lokalt - genom att helt undvika eller minimera påverkan och i stället kompensera för den, innan de investerar i motsvarande biodiversitetskrediter på regional eller global skala. Denna viktiga åtgärd hindrar företag från att ta en genväg och på så sätt slippa det hårda arbetet med att adressera sin egen negativa påverkan först.
• Kompensera för historisk påverkan och undvika framtida: En annan princip avser bedömningen av baslinjen: är den historisk, nuvarande eller framtida? Historiska miljöförstöringar är svåra att åtgärda och framtida förstörelser är i stället onödiga. Eftersom det finns en låg till obefintlig allmän tolerans för kompensationer som tillåter fortsatta förstörelser som kan undvikas, föreslår vissa experter att kompensationer endast ska användas för att adressera historisk förstörelse.
• Ekvivalens med påverkan: Kompensationer bör matcha ekosystem av samma sort. När kompensation väljs utanför arten bör det vara väl motiverat ekologiskt och/eller socialt (t.ex. balansera en social orättvisa genom att tillhandahålla tillgång till grönområde inom ett stadsområde).

Dessa principer ger ett grundläggande skydd under denna snabba utveckling av marknadsplatser, men måste kontinuerligt uppdateras när vi får ny erfarenhet av vad som genererar naturpositiva resultat och vad som inte gör det, och när den allmänna opinionen ändras. Exempelvis när staten ingriper och stiftar reglering kan vägledande principer bli mindre aktuella. Det är tydligt att vi behöver ett mer sofistikerat tillvägagångssätt för att finansiera naturreparation. Många kompensationsprojekt lever faktiskt inte upp till det förväntade resultatet och gör i stället våra skogar mer sårbara för de risker som förväntas öka med klimatförändringarna. Och det kommer att vara kostsamt.

Vi behöver en approach som tar sig an att reparera naturen som helhet, som omfamnar hela dess komplexitet och säkerställer att vi inte missar att se skogen på grund av alla träd.

Scott Cole är senior miljöekonom på WSP i Sverige. Han arbetar med kunder för att säkerställa att kompensatoriska åtgärder stöttar förlorat värde på ett trovärdigt och transparent sätt. Läs hans tidigare artikel där han utforskar det ekonomiska argumentet för biodiversitetskompensationer och hur de bör syfta till att gynna både natur och människor.

Jenny Merriman, Tom Butterworth, Kyle Chapman och Barbara Bleho har alla stöttat författaren med värdefulla bidrag.