I dagens svenska process är det i stället upp till marknaden att identifiera och utreda olika områdens potential. I det här ”open door”-förfarandet ligger flera utmaningar, kommenterar Jonas Sahlin. Dels kan flera aktörer planera projekt inom samma område, dels saknas tydliga regler för hur myndigheterna ska avgöra vilket projekt som sedan är bäst. De finansiella riskerna med kostsamma utredningar och osäkerheten för om tillståndet beviljas, är sedan kostnader som investeraren måste tjäna igen – något som kan öka priset för slutkonsumenten.
– I Sverige finns det väldigt många aktörer på marknaden, vilket gör att myndigheterna är överbelastade och att aktörerna tävlar om att lämna in den snyggaste ansökan snabbast, något vi inom branschen kallar för ”Beauty Contest”. Det är sedan inte självklart att det är den ansökan med bäst utredningsunderlag eller högst miljönytta som får tillstånd, säger Jonas Sahlin.
WSP utreder förutsättningarna
En annan utmaning i den svenska processen är att länsstyrelserna ofta saknar kunskap och rutin för den här typen av komplicerade prövningar, samtidigt som det saknas tillräckligt med dataunderlag från havsområdena. Ansvaret för att utreda förhållandena läggs därmed på aktörerna. I det åländska projektet Sunnanvind har i stället WSP fått i uppdrag av landskapsregeringen att utreda förutsättningarna för havsbaserad vindkraft, något som Jonas Sahlin tror är en fördel.
– Det finns en tyngd i att landskapsregeringen, som opartisk aktör, genomför utredningarna och även att de tagit diskussionerna med befolkningen i området. Det kan upplevas som tryggare än när en verksamhetsutövare med vinstintresse presenterar sina projekt, säger Jonas Sahlin.