När man diskuterar trafikens framtid riktas uppmärksamheten ofta mot ny teknik. Elektrifiering, automation, artificiell intelligens och data hamnar i rubrikerna, och ibland uppstår intrycket att trafiksystemets framtid i första hand avgörs genom teknologiska innovationer.
Ur kommunernas perspektiv är situationen dock betydligt mer komplex. Frida Aspnäs är avdelningschef för Transportsystem på WSP, och har lång erfarenhet av att jobba med trafikplanering och trafikanalyser för kommuner och lyfter en rad utmaningar som är viktiga för kommunerna att hantera.
– Trafiksystemets utveckling styrs inte enbart av teknik, utan i lika hög grad av samhälleliga förändringar och politisk styrning. Särskilt Europeiska unionens klimat-, energi- och transportpolitik påverkar allt tydligare vilka lösningar som väljs i kommunerna under de kommande åren, förklarar hon.
Därför är den centrala frågan kanske inte vilken teknik som kommer härnäst. Viktigare är att fundera över hur kommunerna kan bygga förmåga att agera i en värld där trafik, energi, data och stadsutveckling flätas samman allt tätare.
Från trafikprojekt till stadsutvecklingsprojekt
För bara några decennier sedan var det primära målet med trafikinvesteringar att lösa trafikrelaterade problem. Man byggde en väg för att få trafiken att flyta bättre. Man genomförde kollektivtrafikprojekt för att människor skulle kunna ta sig snabbare från en plats till en annan.
Idag eftersträvas betydligt mer med trafikinvesteringar. Genom att bygga en spårväg eller utveckla stadskärnan för fotgängare påverkar man områdens attraktivitet, fastighetsutveckling, investeringsflöden och städernas livskraft.
– Fokus ligger alltså inte bara på hur långt eller snabbt människor reser, utan utgår i stället från tillgängligheten, till exempel på hur enkelt vi kan nå våra arbeten, service, skola och fritidsaktiviteter, säger Frida Aspnäs.
Samtidigt styr EU städerna att betrakta trafiken som en del av en större helhet. Till exempel betonar planer för hållbar urban mobilitet (SUMP) samordningen mellan trafik, markanvändning och klimatmål på ett sätt som ännu för några år sedan var undantag snarare än regel i många kommuner.
I framtiden kommer planeringen av trafiksystemet därför i allt mindre utsträckning att handla om trafikplanering. Enligt Frida Aspnäs blir det en fördel för de kommuner som i stället alltid hanterar trafikprojekten som ett stadsutvecklingsprojekt.
– Kommunen behöver planera trafik, markanvändning och stadsutveckling som ett sammanhängande system i stället för som separata frågor, säger hon.
Elektrifieringen gör trafiken till en energifråga
Elektrifieringen av trafiken betraktas ofta ur ett klimatperspektiv, även om det i grunden handlar om en betydligt bredare systemförändring., Förändringen drivs samtidigt av bland annat teknikutveckling, EU:s utsläppsminskningsmål, förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa bränslen (AFIR) samt behovet av att stärka energiförsörjningens robusthet.
Elektrifieringen knyter trafiksystemet allt tätare till energisystemet. Det handlar dock inte längre enbart om fordon eller antalet laddningspunkter, utan om hur el produceras, överförs och distribueras. Centrala frågor blir elnätets kapacitet, energiinfrastrukturens lokalisering och hur den växande efterfrågan på el påverkar stadsstrukturen.
I många kommuner planeras trafik och energi fortfarande separat. I framtiden räcker detta inte längre. Kommunerna behöver en bättre förståelse för trafikens framtida effektbehov och för hur energi- och trafiksystem påverkar varandra. Utan en gemensam lägesbild finns en risk att investeringar riktas fel eller att laddningssystemet inte betjänar trafiken på bästa möjliga sätt. Samtidigt kan ett väl genomfört laddningsnät till och med öka markvärdet.
– Om trafik- och energiplanering sker i separata spår riskerar transportsystemet att utvecklas snabbare än energisystemet kan stödja, säger Frida Aspnäs, WSP.
Mängden data ökar – men ökar även datakapaciteten?
Trafiksystemet genererar idag mer data än någonsin tidigare. Fordon, trafikstyrningssystem, mobila enheter och olika sensorer skapar en kontinuerligt uppdaterad bild av hur trafiken fungerar.
I framtiden kommer ännu mer data att vara tillgänglig, eftersom EU:s ITS-reglering och krav på datadelning successivt ökar tillgången till information. Samtidigt väcks frågan om hur denna information omvandlas till bättre beslut.
Datakapacitet handlar framför allt om förmågan att styra användningen av information. Det innebär att organisationen identifierar vilken information som är relevant för beslutsfattandet, definierar ett tydligt användningsområde och säkerställer att informationen integreras i det dagliga arbetet.
– De kommuner som lyckas med detta kan styra sin utveckling i en mer effektiv och hållbar riktning, konstaterar Frida Aspnäs.
Bör kommunerna även mäta immobilitet?
Traditionella mått inom trafikplanering beskriver vanligtvis hur mycket och hur människor rör sig. Men hur är det med dem som inte rör sig?
Åldrande, centralisering av service, ett svagt kollektivtrafikutbud eller digitalt utanförskap kan leda till att vissa människor inte har samma tillgång till arbetsplatser, service eller sociala nätverk som andra. För att förstå problemets omfattning behöver fokus också riktas mot att mäta immobilitet.
Tanken kan låta ovanlig, men i grunden handlar det om en avgörande fråga för att utveckla tillgänglighet. Om vi kan identifiera orsakerna till immobilitet kan vi hjälpa människor att nå de tjänster, arbeten och sociala relationer de behöver.Kostnaderna för immobilitet syns i form av svagare livskraft, ökande ojämlikhet och högre social- och hälsovårdskostnader. Därför kan tillgänglighet bli en av de viktigaste framgångsfaktorerna för framtidens trafiksystem.
Framtiden behöver inte förutsägas – men man måste vara förberedd
Trafikens verksamhetsmiljö förändras just nu på flera fronter samtidigt. Trafiken kopplas allt starkare till stadsutveckling, energisystem, data och människors föränderliga beteenden. Samtidigt styr EU:s reglering och mål utvecklingen allt mer.
Kommunernas viktigaste uppgift är inte att förutsäga hur trafiken ser ut år 2040 eller 2050. Viktigare är att bygga beredskap för olika möjliga framtider genom att stärka datakapaciteten, betrakta tillgänglighet bredare, utvärdera trafikinvesteringar som en del av stadsutvecklingen och integrera trafik- och energiplanering tätare.
– Kommuner behöver gå från att planera för en sannolik framtid till att vara robusta inför flera möjliga framtider, säger Frida Aspnäs.
10 tips till kommuner: Så kan ni förbereda er för framtidens trafiksystem
1. Se trafikplanering som stadsutveckling
Betrakta inte trafikprojekt som isolerade infrastrukturåtgärder. Ett trafikprojekt påverkar alltid hur staden kan utvecklas – från var nya bostäder och arbetsplatser kan planeras till hur attraktiva stadsmiljöer kan bli. Planera därför trafik, markanvändning och stadsutveckling som ett sammanhängande system.
2. Koppla ihop trafik- och energiplanering
Planera laddinfrastruktur, elnätskapacitet och framtida effektbehov tillsammans med trafiksystemet redan i ett tidigt skede. Elektrifieringen gör mobilitet till en energifråga – och om trafik- och energiplanering sker i separata spår finns en risk att kommunen bygger ett transportsystem som energisystemet inte klarar av att försörja.
3. Bygg datakapacitet, inte bara datamängd
Säkerställ att kommunen inte bara samlar in mer data om flöden, resvanor, GPS-positioner, sensorer och kollektivtrafik, utan också har verktyg, kompetens och processer för att omvandla informationen till beslut och åtgärder. Mer data ger inte automatiskt bättre planering.
4. Mät tillgänglighet – även för dem som inte reser
Komplettera traditionella trafikmått med analyser av immobilitet. Det är skillnad på att resa lite för att allt finns nära och att resa lite för att man saknar möjlighet att nå arbete, service, vård, utbildning eller sociala sammanhang. Om kommunen bara analyserar faktiska resor riskerar den att missa grupper som begränsas av personliga barriärer eller brister i trafiksystemet.
5. Planera för flera möjliga framtider
Gå från att planera för en sannolik framtid till att bygga robusthet inför flera möjliga framtider. Använd scenarioplanering för att hantera osäkerheter kring klimatförändringar, ny teknik, geopolitiska förutsättningar och förändrade resmönster – och skapa flexibilitet att ställa om när förutsättningarna ändras.
6. Samordna internt mellan förvaltningar
Skapa gemensamma arbetssätt mellan trafik, stadsbyggnad, energi, klimat, digitalisering och social hållbarhet. När trafik, energisystem, data och markanvändning påverkar varandra allt mer behöver kommunen samordna planer och beslut tidigt, i stället för att hantera frågorna i separata spår.
7. Utvärdera investeringar bredare
Bedöm inte trafikinvesteringar enbart utifrån framkomlighet och restider. Väg också in hur de påverkar tillgänglighet till arbete, service, skola och fritidsaktiviteter, liksom social nytta, klimatpåverkan, markanvändning, robusthet, livskvalitet och långsiktig samhällsekonomi.
8. Följ EU-regleringen aktivt
Håll koll på EU:s utveckling inom klimat, energi, transport, ITS och datadelning. Regelverken påverkar alltmer vilka lösningar som blir möjliga, önskvärda eller nödvändiga på lokal nivå.
9. Sätt människors tillgång i centrum
Utgå från frågan: Vilka möjligheter får människor genom trafiksystemet? Fokus bör inte bara ligga på hur långt eller snabbt människor reser, utan på hur enkelt de når arbete, service, skola, vård, fritidsaktiviteter och sociala relationer.
10. Börja med rätt frågor
Innan nya lösningar väljs, formulera vilka problem kommunen faktiskt vill lösa och vilken tillgänglighet som ska förbättras. Teknik, data och infrastruktur är verktyg – inte mål i sig – och bör användas för att skapa ett transportsystem som stärker både människors vardag och kommunens långsiktiga utveckling.
.jpeg)
